När ett enskilt språk, exempelvis finska, engelska eller tyska, ingår som förled passar oftast efterledet -språkig bäst, i det här fallet alltså tyskspråkig. Men för att vara säker behöver man veta vad man vill säga, för efterlederna -språklig och -språkig betyder inte riktigt samma sak.

När det gäller efterledet -språklig så uttrycker det på vilket sätt något framförs eller hur något är beskaffat i fråga om språk, till exempel talspråklig och skriftspråklig. Man kan till exempel säga ”Hennes skriftspråkliga kompetens är hög.” Det finns också motsvarande sammansättningar utan ändelsen -lig, alltså talspråk och skriftspråk. Dessutom använder vi språklig som självständigt beskrivande ord, alltså som ett adjektiv, till exempel ett språkligt dilemma.

Efterledet -språkig visar däremot på vilket eller vilka språk som något framförs eller någon uttrycker sig på. Till skillnad från språklig så finns språkig inte som självständigt beskrivande ord i svenskan. Inte heller finns sammansättningar utan ändelsen -ig, till exempel tyskspråk.