När man sätter två eller flera huvudsatser efter varandra utan punkt eller bindeord kallas det satsradning: Projektet kommer att bli dyrt, det har redan kostat två miljoner.

Huvudregeln är att två huvudsatser i samma mening sättas ihop med ett bindeord: Projektet kommer att bli dyrt och det har redan kostat två miljoner. Trots detta ser man ganska ofta satsradningar i olika texter. Så när kan man göra en satsradning, och när ska man undvika den?

En satsradning kan bidra med sådant som en förklaring, precisering eller modifiering av satser som hänger samman. Här är det den andra satsen i satsradningen som ska tillföra en aspekt till den första satsen. När den utförs väl kan en satsradning även fungera som stilfigur och skärpa textens karaktär. Fel använd, det vill säga när två satser inte hör samman på rätt sätt, kan satsradningen störa läsningen.

Alltför många satsradningar i en text kan vara störande och kan också uppfattas som ett brott mot normen.

Ett alternativ till en satsradning är att man skiljer huvudsatserna åt med ett semikolon. Detta skiljetecken markerar att det rör sig om två självständiga huvudsatser. Man kan också undvika satsradningar helt genom att (som vanligt) förbinda satser med bindeord (och, eller, men) eller göra om dem till två fristående meningar.