Ofta är valet fritt mellan mot och emot: de seglade mot/emot vinden, hon kom fram mot/emot oss. Här används orden utan nämnvärd stilskillnad för att peka ut en rörelse mot ett mål som framgår av sammanhanget.

I några fall väljer man emellertid mot eller emot.

Den kortare formen mot används

• i vanliga prepositionsfraser som utgör en satsdel: vinden mojnade mot kvällen; hon log mot henne
• som förled i sammansättningar: motarbeta, motsäga, motdrag, motbevis.

Den längre formen emot används

• före ord som används som bestämning till ett annat ord i satsen: han argumenterade emot förslaget, hon går tydligt emot strömmen
• som efterled i sammansättningar: gentemot, mittemot, tvärtemot
• när emot står efter bestämningen i mer eller mindre fasta förbindelser: inte mig emot, väger lätt emot
• när emot står självständigt, utan någon bestämning till ett annat ord i satsen: majoriteten röstade emot.

När emot fungerar som betonad verbpartikel är det också vanligare med emot: gå emot, käfta emot, ta emot, stå emot.