I allmänt språkbruk är en individ, alltså n-genus, det enda gångbara alternativet.

I strikt zoologiskt och botaniskt fackspråkliga sammanhang kan man använda ett individ, alltså t-genus.

När ordet individ börjar användas i svenskan vid 1700-talets slut uppträdde det i båda formerna oberoende av om ordet användes om människa, djur, växt, ting eller begrepp. Med tiden stabiliserades bruket så att individ i botaniskt och biologiskt fackspråk har t-böjning, medan det i stort sett i alla andra fall genomgående har n-böjning.