Som enkelt ord har vara följande böjning: är i presens, var i dåtid och varit i supinum. Det böjs alltså starkt och har en oregelbunden presensform. Men när det förekommer i de sammansatta verben avvara, närvara, undvara och övervara, så går böjningen efter mönster av verb som kalla, alltså svag böjning. Det blir då avvarar, avvarade, avvarat o.s.v. I supinum kan dock också former med -it förkomma, alltså avvarit, närvarit , men de är inte så vanliga. Däremot förekommer inte former som avär, avvar, närär, närvar o.s.v. Den svaga böjningen är inget nytt i svenskan, utan kan beläggas åtminstone till 1700-talet för närvara och 1800-talet för de andra.

Att en form som närvarar kan kännas obekväm beror nog dels på att man störs av att vara som enkelt ord blir är i presens, dels på att den faktiskt inte är så vanlig. Ofta säger man i stället är närvarande. Men det blir ju lite längre, så närvarar är behändigare.