Vi rekommenderar i första hand den fullständiga och språkvetenskapligt mest korrekta formen al-Qadhdhafi. Det kan i populära sammanhang, som i dagstidningar, förenklas till Qaddafi.

Väljer man i stället transkriberingsvägen, är det rimligast att återge namninnehavarens uttal eller det lokala uttalet. Det gör man lämpligast med den internationellt dominerande transkriberingsformen Gaddafi. Vi rekommenderar i första hand Qaddafi, eller Gaddafi.

I svenska dagstidningar förekommer många olika varianter, och internationellt finns många fler: Kadafi, Gathafi, Khadaffi, Ghaddafy etc. 

Att variationen är så stor har flera förklaringar. Arabiskan har ett relativt standardiserat skriftspråk men uppvisar stora variationer i det talade språket, både mellan och inom arabisktalande länder. Ett standardarabiskt uttal av namnet är ett inledande ljud långt bak i halsen som ligger längre bak än k, ett kort a-ljud och sedan en tonande frikativa som i engelskans this och ett andra a-ljud som är långt: [qað:'a:fi].

Det finns en internationell standard för att överföra arabisk skrift till latinsk, en translittereringsstandard, där det aktuella bakre k-ljudet skrivs med q och frikativan /ð/ med dh. Eftersom ð-ljudet är långt, dubbeltecknas det: Qadhdhafi. Det blir förstås knöligt med dhdh, men det kan vara principiellt viktigt med dubbelteckning eftersom arabiska ord ofta har olika innebörd beroende på om konsonantljudet är långt eller kort.

I vårdad arabiska bör även namnartikeln al- tas med: al-Qadhdhafi. I praktiken faller artikeln dock ofta bort i västerländska medier.

Eftersom uttalet varierar så mycket mellan olika former av arabiska, försöker man ofta i stället återge – transkribera – det faktiska uttalet. Men olika språk har olika sätt att transkribera arabiska. Det innebär att engelska, franska, tyska och svenska ofta använder olika bokstäver för att återge ljud i arabiskan. Man förenklar också stavningen i olika grad och på olika sätt, till exempel så att q blir k och dh blir dd. Kh (Khadaffi) används i translittereringsstandarden för ett helt annat ljud än k, så just kh är mindre lämpligt.

Man kan också välja att i olika grad återge ett lokalt, arabiskt uttal: formen Gaddafi med g, som bland annat TT använder, försöker just återspegla ett lokalt libyskt uttal. Och man kan välja att avspegla det egna språkets uttal: Kadaffi, som SVT ofta använder i text, ligger då närmast ett normalt svenskt uttal. Försvenskning av stavning är annars vanligare för etablerade lånord, som burka av burqu', mindre vanligt för personnamn.

Så hur bör man göra som svensk skribent? Förnamnet skrivs lämpligast Muammar, medan efternamnets stavning beror lite på sammanhang och vilka principer man vill följa. Med de stora uttals- och transkriberingsvariationer som finns både i den arabiska världen och i andra länder, bör man egentligen eftersträva ett så enhetligt skrivsätt som möjligt, alltså följa internationell translitterering från standardarabiska.