Stimulus används med både n- och t-genus: en stimulus, stimulusen; ett stimulus, stimuluset. 

I plural har ordet traditionellt böjts som i latinet, flera stimuli. Men det kan också ha nollplural: flera stimulus. I allmänspråket rekommenderar vi nollplural.

T-genus har på senare år blivit vanligare och dominerar i dag något över n-genus. Det gäller inte minst adjektivböjning: det tycks finnas fler belägg på nytt/visst/tillfälligt stimulus än på ny/viss/tillfällig stimulus. T-böjning är också vanlig i (medicinskt) fackspråk.

I allmänspråket har ordet traditionellt haft n-genus. De flesta lånord får n-genus och denna tendens har troligen också förstärkts av att de ord som ligger nära stimulus i betydelse har n-genus: retning, respons, njutning, stimulans etc. 

Stimulus betyder ungefär ’retningsmedel’, ’eggelse’, ’sporre’. Det är vanligt inom vetenskaper som fysiologi och psykologi.

Läs även:

• Kan ett substantiv ha både n- och t-genus?
• Hur vet man om ett substantiv har n-genus eller t-genus, en eller ett?