När ett adjektiv används för att beskriva en person är det lätt att bli osäker på om man bör välja adjektivets a-form (gamla) eller dess e-form (gamle). Det handlar om fraser som: den gamla/gamle vännen, tolvåriga/tolvårige Kim, den äldsta/den äldste i gruppen.

Vilken form man ska välja beror mycket på textens sammanhang och syfte. För den som vill uttrycka sig könsneutralt rekommenderar vi a-formen, oavsett kön och utan hänsyn till andra faktorer: den gamla mannen, den gamla kvinnan, första vice ordförande Gunnar Andersson, den enskildas ansvar. Det är ett alternativ som får allt större spridning, särskilt i myndighetstexter.

Om a-formen används generellt kan den bli könsneutral. Särskilt när man syftar på en person i allmänhet snarare än på en specifik individ finns därför goda skäl att välja a-formen. Detta gäller även för nya tjänstebeteckningar. Man kan dock inte vänta sig att a-formen uppfattas som könsneutral av alla.

Man bör undvika att använda e-former om kvinnor, eftersom en sådan användning uppfattas som felaktig av de flesta: min goda granne Elsa – inte min gode granne Elsa.

Det finns inga entydiga mönster för användningen av adjektivets a- och e-former, och det har det inte heller gjort tidigare i svenskans historia. Det går att identifiera ett antal faktorer som spelar in:

• Kön: Former på -a används mest tillsammans med ord och namn som syftar på kvinnor, medan former på -e mest används tillsammans med ord och namn som syftar på män. Det är dock vanligt att använda a-former också för män, och det beskrivs som korrekt i såväl äldre som nyare grammatikböcker. Betydligt mindre vanligt är det att använda e-former för kvinnor, och sådana användningar uppfattas också i allmänhet som felaktiga.

• Substantivets genus: När substantivet är ett t-ord är den etablerade normen att adjektivet har a-form, även när man syftar på en man, t.ex. det nytillträdda statsrådet Peter Eriksson.

• Användning med eller utan substantiv: När adjektivet används självständigt, dvs. utan något substantiv efter (t.ex. den äldsta/äldste i gruppen), är det vanligare än annars med e-form.

• Vilket adjektivet är: Vissa ord stelnar i sina former, och särskilt vissa självständigt använda adjektiv (utan efterföljande substantiv) tenderar att förekomma i e-form, t.ex. den enskilde och den ersättningsskyldige.

• Fasta tjänstebeteckningar: I fasta tjänstebeteckningar har adjektivet traditionellt haft e-form, t.ex. förste bibliotekarie.

• Textens formalitetsgrad och ämne: E-former är vanligare i formellare sammanhang. Det handlar både om formellare texttyper och om ämnen som relaterar till en offentlig snarare än till en privat sfär: författarens namnkunnige far men min kompis snälla pappa.

• Dialekt: I talspråk är valet mellan a-form och e-form delvis regionalt betingat. Det finns dialekter där e-form är den gängse formen både när man talar om en kvinna och när man talar om en man, och det finns andra dialekter där a-form används genomgående på motsvarande sätt. Den här variationen verkar dock inte slå igenom i skrift.