Ja, man talar numera hellre om direkt objekt och indirekt objekt för de här satsdelarna, exempelvis: Jag har redan swishat dig (indirekt objekt) pengar (direkt objekt). Det här hänger ihop med att man vill använda termer som bättre överensstämmer med dels beskrivningen av modern svenska, dels internationell språkvetenskaplig praxis.

Ackusativ och dativ är termer för kasus, det vill säga böjningskategorier av substantiv. I modern svenska finns bara två kasus: nominativ (grundform, t.ex. bok, boken) och genitiv (t.ex. en boks innehåll, bokens pärmar). Direkt objekt och indirekt objekt står däremot för olika satsdelsfunktioner.

På medeltiden hade svenskan ett fyrkasussystem som utöver nominativ och genitiv även innefattade ackusativ och dativ. Detta system började uppluckras redan på 1300-talet och var helt borta på 1700-talet.

I språk som böjer substantiv i ackusativ och dativ är det i regel så att ackusativformerna används vid direkta objekt och dativformerna används vid indirekta objekt.

När man på 1900-talet talade om ackusativobjekt och dativobjekt i svenskan var alltså detta en användning av dessa termer som inte stämmer överens med hur de används i internationell grammatisk litteratur. Därför talar vi numera oftare om direkt och indirekt objekt.

Det är inte helt ovanligt att grammatiska termer förändras med tiden – ett annat exempel är preteritum. Läs mer i Vad menas med preteritum, predikativ och utrum, som förekommer i nyare grammatikböcker, men inte i de äldre?