När man hänvisar till lagar och andra författningar är huvudsaken att det blir tydligt för läsaren vilken text och vilket ställe i texten det gäller. Det finns några konventioner att följa för att det ska bli enkelt för läsaren att hitta rätt.

I svaret används författningar som en gemensam benämning på lagar, föreskrifter och förordningar.

Rak eller kursiv stil?
Namn på författningar brukar skrivas i rak stil, men i exemplen nedan är de kursiverade för att kunna skiljas ut från den förklarande texten.

Stor eller liten bokstav?
Författningars namn skrivs med liten bokstav i löptext: patientsäkerhetslag, tryckfrihetsförordning.

Däremot skrivs de med stor bokstav när de inleds med ett myndighetsnamn: Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2024:78) om avgifter, Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2022:44) om smittförebyggande åtgärder i vissa verksamheter enligt SoL och LSS.

Bestämd eller obestämd form?
I författningarnas titlar (rubriker) står orden lag, förordning och balk i obestämd form, exempelvis språklag, förordning om …,  lag om … Men i löptext blir det oftast naturligare att hänvisa till dem i bestämd form: i språklagen (2009:600), den nya miljöbalken, enligt myndighetsförordningen (2007:515), enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Författningsnummer eller inte?
Skriv författningens årtal och nummer inom parentes, exempelvis språklagen (2009:600), lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Förkortningen för Svensk författningssamling, SFS, behöver inte skrivas ut. Om man däremot hänvisar till författningar i andra författningssamlingar än SFS, anger man även författningssamlingens beteckning, exempelvis (SKOLFS 2010:261).

Vid hänvisningar till balkar, grundlagar eller riksdagsordningen brukar författningsnumret inte anges: enligt föräldrabalken, i yttrandefrihetsgrundlagen och så vidare.

Kortformer av författningars namn
Författningars namn är ofta långa och otympliga. Om det finns en etablerad kortform kan man använda den, men då är det viktigt att redogöra för det i inledningen, exempelvis lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk, nedan kallad minoritetslagen.

Om det saknas en etablerad kortform kan man ange bara författningsnumret efter att ha skrivit ut hela namnet första gången. Huvudsaken är att hänvisningen blir tydlig.

Hänvisa till kapitel, paragrafer, stycken och led i punktuppställningar
Hänvisningar till specifika ställen i författningar bör vara så precisa som möjligt, exempelvis genom att man anger kapitel, paragraf, stycke och led i en punktuppställning. Det kan göras på olika sätt i olika sammanhang och texttyper. Här är ett par exempel på hänvisningar i författningstexter:

7 kap. 4 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling; 5 § andra och tredje styckena, bestämmelserna i 1 kap. 2 § första stycket 2–4 d

Rekommendationer för hur man hänvisar i författningar finns i Gröna boken, Riktlinjer för författningsskrivning (Departementsserien 2014:1) | Sveriges riksdag (länk till annan webbplats).

Se också Myndigheternas skrivregler, avsnitt 9.6.2 och 14.4 (länk till annan webbplats).

Läs även:

• Ska det vara ett mellanrum mellan paragraftecken, dvs. §, och den siffra som följer?
• Ska lagar skrivas med stor eller liten bokstav? Och hur är det med förkortningar av lagar, skriver man till exempel MBL eller mbl?
• Hur vet man om ett ord ska skrivas med stor eller liten bokstav?