De allra flesta personbeteckningar är n-ord: en kvinna, en man, en arbetare, en direktör. Men några få är t-ord: ett statsråd, ett vittne, ett barn med flera.

Adjektiv som står före ett sådant ord får också t-form: ett trovärdigt vittne, ett sjukt barn.

Adjektiv som står efter ordet böjs ofta som n-ord, dvs. på samma sätt som för andra personbeteckningar.

Statsrådet var mycket intresserad.
Vittnet blev så nervös att hen skakade.

Men det förekommer också att man följer det grammatiska genuset.

Vittnet var nervöst.

Tillsammans med ordet barn förekommer både t- och n-form för efterställda bestämningar, och båda går bra: barnet är sjukt/sjuk. När man syftar på ett specifikt barn är n-genus vanligare:

Vårt barn känner sig sjuk idag.

När syftningen är mer opersonlig, på barn i allmänhet, är t-genus vanligare:

När barnet är sjukt, ska det anmälas till Försäkringskassan av föräldrarna.

Läs även:

• Kan man böja rädd efter t-ord, alltså ett rätt barn?
• Vilka genus har svenska språket?
• Hur vet man om ett substantiv har n-genus eller t-genus, en eller ett?