Många pronomenval diskuteras som språkriktighetsfrågor: Jag såg han eller jag såg honom? De eller dem? Större än mig eller större än jag? Men det är också möjligt att se denna variation som delar i en större språkhistorisk förändring, om man anlägger ett längre perspektiv.

Den svenska som talades under vikinga- och medeltid hade ett genus- och kasussystem där nominativ, genitiv, ackusativ och dativ markerades på alla substantiv, adjektiv och pronomen, likt dagens tyska. Exempel på böjningar visas här:

Detta system upplöstes för substantiv och adjektiv redan under medeltiden, men rester av det lever ännu kvar bland våra pronomen, som att vi ännu skriver de som subjekt, men dem som objekt. Jag såg han, som är vanligt i talspråk generellt och norm i många dialekter, kommer av att då man slutade att markera skillnad mellan dativ och ackusativ, och i stället började använda en form för alla objekt så blev ackusativformen han allmän objektsform i talspråket i många områden. I andra dialekter, samt i standardskriftspråket, blev däremot dativformen honom objektsformen.

Språkriktighetsfrågor som större än mig eller större än jag kommer av att man under fornsvensk tid böjde pronomenet i samma kasus som den nominalfras man jämförde med. Översatt till nusvenska hette det Han är längre än du, eftersom man då jämförde med subjektet, men Jag såg en man längre än dig, eftersom man då jämförde med ett objekt. När de regler som styrde kasussystemet löstes upp blev det under århundradenas lopp mindre och mindre självklart vilken pronomenform man skulle välja i dessa fall.

Under 1900- och 2000-tal har variationen ofta kommit att diskuteras som en fråga om utbildning i svenska och grammatik. Den kopplas ofta till dagsaktuell skoldebatt och åsikter om svenskans eller skolans försämring. Men det är alltså också möjligt att se variationen som en fas i kasussystemets upplösning, de sista stegen i en månghundraårig process.