Huvudmodellen för att beteckna personer som lever i ett land men har sina kulturella, etniska eller språkliga rötter någon annanstans är finlandssvensk, sverigefinne, bosnienserb. Där betecknar förledet lands- eller områdesnamn där man bor och vanligen är invånare medan efterledet betecknar nationalitet, etnisk eller språklig tillhörighet eller liknande. Den modellen gäller i princip också för något mindre etablerade gruppbeteckningar, som sverigesomalier, bulgarienturk.

En annan modell som förekommer, där ordningen kastats om och förledet i stället står för etnisk härkomst och efterledet för boendeland och medborgarskap, är grekcypriot, turkbulgar. Den används ibland när den etniska identiteten lyfts fram mer, särskilt om individer. Den modellen får ses som ett undantag till huvudmodellen, och den är ofta mindre lyckad eftersom den kan leda till tvetydighet: Bor till exempel en turkbulgar i Turkiet eller Bulgarien?

Tydligast är därför beskrivande fraser som bulgar med turkisk bakgrund, svensk med somalisk bakgrund och så vidare, och en sådan form kan man väjla om en sammansättning kan missförstås.

Huvudmodellen skrivs helst med liten bokstav, efter mönster från vanliga invånarbeteckningar som svensk och fransman: sverigefinne, kosovoalban. Beteckningarna i modell två är bildade av adjektiv eller invånarbeteckningar och skrivs därför alltid med liten bokstav: grekcypriot. Mer tillfälliga sammansättningar skrivs dock med stor bokstav: Frankrikesvensk.