I dag anses båda varianterna fungera bra i såväl tal som skrift.

Grundmönstret för valet mellan reflexivt pronomen (sin) och något personligt pronomen (hans, deras m.fl.) är att om pronomenet syftar på subjektet i satsen blir det sin, annars blir det personligt pronomen.

Jämför: a) "Anna och Johan fotograferar sina hundar" - sina syftar på subjektet (Anna och Johan); det är Annas och Johans hundar b) "Anna och Johan fotograferar deras hundar" - deras syftar INTE på subjektet (Anna och Johan) utan på några som måste vara nämnda tidigare; det är alltså INTE Annas och Johans hundar.

Men det finns knepiga fall: "Vi vill tacka alla som låtit oss fotografera X hundar." Här fungerar såväl sina som deras.

Väljer man formen sina här är det med stöd i grundregeln: det syftar på subjektet i satsen (subjektet är som).

Men man kan också argumentera för deras på följande sätt: Satsen innehåller en infinitivfras. Till verbet (fotografera) i denna fras finns ett underförstått subjekt. Det kallas tankesubjekt. I satsen "som låtit oss fotografera X hundar" är som grammatiskt subjekt, men tankesubjekt till fotografera är vi, som man härleder ur oss. Tankesubjektet är alltså inte lika med det grammatiska subjektet i satsen. I sådana fall brukar många tycka att tankesubjektet är viktigare än det grammatiska subjektet. Därför vill många ha deras här.