I ordet oväsen fungerar förstavelsen o- lätt förstärkande och används för att ange en högre grad av det ord som o-et inleder. Oväsen betyder alltså ’mycket väsen’. På samma sätt fungerar o-et i olater, oförvägen och otymplig. (Tymplig återfinns i en del finlandssvenska dialekter i betydelsen ’klumpig’, ’tölpaktig’, dvs. i ungefär samma betydelse som otymplig.)

O-et har i dessa fall alltså inte en nekande funktion som i majoriteten av ord som inleds med förstavelsen o-, t.ex. oartig (= inte artig), oduglig (= inte duglig), olycka (= inte lycka).

Förstavelsen o- kan också ha en nedsättande funktion och ange något som farligt, dåligt eller liknande, t.ex. odjur, ogräs, otyg och oljud.