I allmänt språkbruk är en individ, (flera individer) det enda gångbara alternativet. I strikt zoologiskt och botaniskt fackspråkliga sammanhang kan man använda ett individ, (flera individ), men när man vänder sig till en allmännare publik bör man ansluta sig till det allmänna språkbruket.

När ordet individ börjar användas i svenskan vid 1700-talets slut uppträder det i båda formerna oberoende av om ordet används om människa, djur, växt, ting eller begrepp. Med tiden stabiliseras bruket så att individ i botaniskt och biologiskt fackspråk alltid har t-böjning, medan det i stort sett i alla andra fall genomgående har n-böjning, i synnerhet när det har betydelsen ’enskild person, människa’.