I denna strof i luciasången betyder förlåta ’överge, lämna’.

I vardagsspråket har inte förlåta används i denna betydelse på flera hundra år. Men på 1600-talet kunde man förtröstansfullt säga Gud förlåter inte de sina och alltså mena att Gud inte överger de sina.

I danskans forlade lever denna betydelse kvar, och norskans forlate kan betyda både ’överge, lämna’ och ’förlåta’.