Ord som slutar på -a uppför sig lite olika när de står först i en sammansättning. Ibland ändras a:et till -e, -o eller -u. Dessa vokaler är, precis som foge-s:et i ord som skogsområde, rester från genitivändelser som fanns i fornsvenskan, och de ändelserna såg olika ut för olika substantiv. Några ord har sedan fått med sig rester av de böjningsändelserna i sammansättningar. Ödla blir ödle- i ödlefötter, lada blir ladu- i ladugård och ladusvala, känsla blir känslo- i känslostyrd och känsloargument.

Äldre ord som slutar på -a kan alltså få -o, som i kyrkosång och lyckopeng, men också förlora det i sammansättningar, som planka i plankvägg, anka i ankbröst. Andra nyare ord behåller det ofta, som pizza i pizzarecept, och åter andra har variation som pulka i pulkbacke/pulkabacke och svenska i svensklärare/svenskalärare.

Det finns vissa mönster, som att substantiv som slutar på -ja brukar få -e i sammansättning. Olja får -e i oljerigg, oljefärg och oljeaggregat, och kedja får -e i kedjereaktion och kedjebrev. Och precis som foge-s sätts de oftast in efter andra ordet i sammansättningar med fler än två ord: gruvnäring men kolgruvearbetare, skolbetyg men högskolebetyg.

Oftast är det dock inte förutsägbart, och det finns ofta variation för ett och samma ord: gatsmart och gatumat, kyrktorn och kyrkomusiker. Blir man osäker finns många sammansättningar i Svenska Akademiens ordlista. Även om man inte hittar precis den sammansättning man är ute efter kan man få en bra uppfattning om ordets allmänna mönster när det står först i sammansättningar.

Läs även: Skriver man svenskalärare eller svensklärare?