Accent ger tydligare information om var betoningen ska ligga, särskilt när det finns ord eller namn med samma stavning men med annan betoning (så kallade homografer). Men i praktiken brukar det inte råda någon osäkerhet om vilken betoning som ska användas. Vi klarar oss till och med utan accent i betydligt vanligare ord som banan och fasan, trots att dessa har homografer i orden bana(n) och fasa(n) i bestämd form.
Samma mönster gäller namn. Många efternamn med betonat slut på -en har vanligen accent, som Lindén, Norén. I andra fall finns en variation i stavning med och utan accent, som i Collen - Collén, Löfven - Löfvén. I vissa namn finns en uttalsvariation där accenten ger särskilt viktig vägledning till uttalet, som i Holmer - Holmér. Det är dock namnbärarna själva som i samråd med folkbokföringen styr över namnets stavning.