Det allmänna duandet inleddes på 1960-talet, även om processen påbörjats tidigare i delar av samhället. När Bror Rexed tillträdde som generaldirektör för Medicinalstyrelsen 1967, meddelade han att han gärna ville bli tilltalad med du av sin personal och hoppades att han själv skulle få tilltala personalen så. Detta kom att uppmärksammas av pressen och det blev lite av en symbolisk upptakt till den du-reform som därefter kom att explodera, och som kan sägas vara genomförd under 1970-talet.

Det var ingen påbjuden eller organiserad reform utan mer en självgående process som skedde gradvis under många år. Tiden verkade vara mogen för detta tilltal, som uppfattades som ett led i en allmän demokratiseringsprocess och som skedde parallellt med en snabb urbanisering.

Vi hade tidigare ett besvärligt tilltalsskick i svenskan. I motsats till exempelvis tyska, danska och franska kunde man inte använda det tilltalspronomen som skulle föreställa artighetspronomen, alltså Ni, eftersom det kunde uppfattas som nedsättande. Det saknades helt enkelt ett tilltalspronomen som uppfattades som artigt och neutralt. I stället tilltalade man varandra i tredje person och med titel eller med omskrivning: ”Vill direktör Andersson se efter om direktören har tid för ett möte?”, ”Vad önskar min herre?”, ”Får det lov att vara lite mer kaffe?”, ”Kan tant säga vad klockan är?”, ”Vet farbror var Storgatan ligger?”. Barn skulle tilltala även obesläktade vuxna med tant och farbror.

I dag förekommer även ett nytt ni-tilltal hos yngre personer vid tilltal till äldre. Du kan läsa mer om det i posten om om valet mellan du och ni.