Det finns inget entydigt sätt att avgöra om ett ord har n-genus (som en svamp) eller t-genus (som ett hus). Men det finns en del minnesregler som kan hjälpa en på vägen. En del av dem har att göra med ordets betydelse, andra har att göra med ordets form. Det finns också många undantag.

• N-genus är det vanligaste genuset.
• Ord för levande varelser har oftast n-genus: en flicka, en läkare, en häst. Men det finns undantag: ett barn, ett lejon t.ex.
• Ord för växter av olika slag har också nästan alltid n-genus: en björk, en palm, en ros, en buske, en blomma. Ett viktigt undantag är ett träd.
• Ord för dagar månader, årstider och liknande har oftast n-genus: en sekund, en timme, en dag, en kväll, en vecka, en jul, en pingst. Viktiga undantag är ett år, ett kvartal, ett sekel.
• Vilken ändelse ett substantiv slutar på kan också vara till hjälp, men här finns många undantag. Ord som slutar på -are,- inna, -(t)ör, -log, -(n)ing, -het, -else och -tion har ofta n-genus: kejsare, hertiginna, montör, psykolog, släkting, spelning, skönhet, frestelse och nation.

För inlärare är det ofta svårt att hålla ordning på så många minnesregler, och det finns gott om undantag till reglerna. Ofta rekommenderar man därför att inlärare lär sig ett substantivs genus (och ändelser) tillsammans med ordet om det går.

Det finns också några substantiv som kan ha både n- och t-genus. Det kallas ibland vacklande genus.

Läs även:

• Kan ett substantiv ha både n- och t-genus?
• Vilka genus har svenska språket?